Du kan aldrig fly en cornish kärlek…

Jag är ju kattmänniska. Inget konstigt med det, tänker jag. En del är det bara. De flesta av mina vänner råkar vara detsamma och de allra flesta jag räknar som nära  vänner har katt (eller kanske drömmer om en…eller åtminstone borde ha en fast de kanske inte insett det än). Min förra katt, Missan, växte jag upp med. Vi bodde ihop från jag var 9 år till jag var 27. När jag i tonåren försökte släpa hem någon pojkvän var hon de första att sätta klorna i dem. Bokstavligen.

Maken är ingen kattmänniska. Hans katterfarenhet innan vi träffades var rätt begränsad och inte så positiv. Men mina katter har varit makekatter kan man säga. Missan avgudade honom från första sekunden. Mig styrde hon och ställde med. Lämnade jag kläder i en hög på golvet kissade hon på dem. Gjorde han detsamma gosade hon ner sig och sov sött i högen.

Och samma sak är det nu med Helix och Loci. Visst, de sover på min sida av sängen men visar maken minsta lilla tecken på att vilja gosa så är de där. Lipar han åt Loci spinner hon högljutt och jamar till svar. Total kärlek från deras sida.

Idag kom han ut i trädgården och la sig på deras filt.

wpid-dsc_0319.jpg2 sekunder senare…

wpid-dsc_0320.jpgYtterligare en stund senare…

wpid-dsc_0323.jpg

När maken börjat skruva på sig för att få Helix att gå ner…(Helix ligger alltså och myser för fullt men har för säkerhetsskull alla fyra tassarna i marken)

Räck upp handen alla som tror att jag har två mycket nöjda kissar här nu?

/J