Inge fredagsmys

Jag har visst lite semester från bloggen också nu. Fjärde semesterveckan inleddes idag. Denna + tre dagar på nästa vecka är kvar till jobbet drar igång igen. Vi har mest hängt i värmen. Sprungit genom vattenspridaren, plaskat i lillpoolen, badat i Långsjön och käkat glass. Sånt man gör när varmaste sommaren ever slagit sig till ro. Det är ljuvligt.

Sen i fredags kväll tar vi det dock om möjligt ännu lugnare. Sam landade lite snett i studsmattan när han skulle ta emot sig med armen vilket resulterade i en fraktur på armbågen, 8 timmar på akuten och nu gipsad arm i 4 veckor. Inte riktigt enligt planen om man säger så.

8 timmar på akuten förresten. Det var ganska galet kan man säga. När Sam hade gjort sig illa stod det rätt snabbt klart att det gjorde ganska rejält ont. Kl var närmare 20 och T hade tagit en öl och kunde inte köra. Själv har jag inte kört sen vi sålde den andra bilen (ett par månader sedan) och kände mig så där sugen på att köra nya bilen för första gången på det här sättet (lite lätt stressande när Sam var så ledsen…). För att iaf undvika att köra till fel ställe ringer jag 1177 och får beskedet att ”klockan är efter halv åtta så ni ska åka till Sachska”. När vi väl var redo att gå ut genom dörren kommer morfar förbi. Han hade städmoppar på tvätt och tänkte sig en lugn kaffe i trädgården medan han väntade på dem. Tji fick han. Chaufför fick han bli och vi packade alla in oss i bilen. Stackars mormor fick nu inte längre plats utan tog en taxi efter.

Väl på Sachska verkar det ganska lugnt och vi pustar ut och får direkt skriva in oss utan att ens ta nummerlapp. Vi blir dock direkt upplysta om att vi åkt fel och att det bara är ALB i Solna som har hand om ortopedi. De vill dock ge Sam en jättedos alvedon först så han inte ska ha så ont när vi kommer fram och det ska klämmas och kännas. I samma stund som ”Alvedon” nämns kräks Sam ner hela sig och halva mig av smärtan. In på toa för sanering. Sam får låna en sjukhusrock modell stor vuxen att tälta i. Jag sköljer av mina skor under kranen. De tvekar lite ang alvedonen och jag föreslår en supp istället. Då  tycker de att det blir för låg dos men jag får till sist en till honom ändå. Avsedd för barn som väger 40kg (han väger 16). Undrar vad det var för dos han egentligen skulle ha fått om det var för lite :O

Hyfsat rena och lite lätt uppgivna fortsätter vi färden mot Solna. (Mormor efter i ny taxi). Här är det full fart. Men det är kanske logiskt. På sommaren är det lugnare på öroninflammation/vinterkräksfronten och mer intensivt på studsmatteskador/hoppat från bryggan/cyklat omkull-fronten. Nummerlapp till inskrivning och fem nummer före.

Alvedonen började verka och Sam tyckte det var läge att åka hem igen. Armbågen började dock vid det här laget bli blå och mer och mer likna en tennisboll i omfång så vi kände att det var bäst att hänga kvar. Nu var klockan nio. Efter någon halvtimma fick vi skriva in oss och Sam fick matförbud i händelse det skulle bli operation. Han var rätt hungrig eftersom han ju kräkts upp middagen men tog det rätt lugnt ändå. Nu var det bara att vänta då…och vänta…och vänta. Vid elva fick vi komma upp på röntgen. Barnröntgen på KS. Mitt i väntrummet stod en… rutschbana. Sjukt otippat faktiskt. Vi försökte förgäves komma på vilken kroppsdel man skulle kunna behöva röntga och ändå kunna åka rutschkana. (Å andra sidan var det en liten kille som kom i rullstol med piggelin i handen och glatt skuttade ur den och åkte rutschkana så…).

Inne på röntgen var Sam superduktig och satt snällt i mitt knä och vred på armen som sköterskan sa fast han grimaserade för att det gjorde ont. Sen fick vi gå tillbaks till väntrummet.

Vid midnatt åkte morfar hem med Ed och mormor. Vid halv ett slocknade Sam på en soffa i väntrummet. Vid ett började han gråta i sömnen och fick mer alvedon. Morfar kom tillbaks med vår bil och vi väntade ett tag till. Vid tre fick vi träffa en läkare som visade en röntgenbild och sa att Sam skulle gipsas. Det tog inte ens fem minuter och hon undersökte inte Sam (han sov vidare när vi bar in honom från väntrummet till läkarrummet). Vi fick följa med en undersköterska och en sjuksköterska in till ”gipsrummet” för gipsning. Sam sov vidare på nya britsen. Mitt i gipsandet vaknade han och gnällde över smärtan men var vid förvånansvärt gott mod ändå måste jag säga. När själva gipsandet var över och han skulle få linda runt det var han sååå ledsen. Men när undersköterskan frågade om han ville ha blå, röd eller båda på bandaget snyftade han fram ett ”båda”. Och när han efter ytterligare några minuters snyftande fick frågan om han skulle börja med blått eller rött svarade han direkt ”blått” mellan snyftningarna. Gullplutten.

Väl hemma igen slukade han en macka och somnade. Nu är han väl också vid ganska gott mod även om han inte gillar duschplastpåsen (”kan vi inte bara ta av gipset istället mamma?) eller riktigt fattar att han kanske ska ta det lite lugnt (”Nej, du får inte studsa” ”Varföööör?”) (”Men om jag vill klättra upp för berget där då kan du följa med och hålla mig i handen”).

Men inget ont som inte för något gott med sig eller vad man nu ska säga. Efter veckor av uteblivet tv-spelande här hemma fick Sam sin drömdag igår. ”Spela så mycket man vill-dagen”. Som de spelade. Surfplatta, DS och Wii. Ganska sams faktiskt båda två. Och jag och morfar hängde på vinden och monterade 11 Ikeamöbler. Men det är en helt annan historia…

wpid-img_20140803_133311.jpg

 

Gipsad kille som just upptäckt att fingrarna på den gipsade armen funkar…

//J