Den kärleken…

Våra dagislämningar den senaste veckan har varit helt åt skogen. Ed gillar bäst att leka med de äldsta barnen i gruppen trots att han varit näst minst. Nu efter sommaren har favvokompisarna flyttat upp en avdelning. Stor sorg! Men på måndagar och torsdagar leker alla avdelningar tillsammans på gården (Jag beundrar verkligen pedagogerna för att de står ut med den ljudnivån!). Så också idag alltså. Ed surade i vagnen och ville inte börja leka. Men så sa jag ”Titta, där är Sean!”. Och han sprang. Som han sprang. Som en nyförälskad tonåring som just fått se sin själs älskade efter en lång separation. ”Seeeeaaaaaan!!!” Sen knuffade han bort de andra barnen i närheten (de stod i kö för att få hoppa lite studsmatta) och deklarerade högt och tydligt att HAN minsann skulle leka med Sean nu. Lyckligvis gick Sean med på det och såg lika lycklig ut han.

//J

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *