Hudlös

Det är så mycket tragik i världen just nu att jag känner mig alldeles hudlös. Det liksom sugs in och ligger som en klump i magen, speciellt sedan jag själv blev förälder. ÄR det mer tragik i världen nu eller är det bara jag som är mer mottaglig? Terrorn i Norge. Svälten i Östafrika. Barn som sticker ihjäl varandra i Danmark. Makens kollega som kör ihjäl sig på motorcykel. Två vänner som förlorar sina alltför unga pappor oväntat.

Jag försöker förlora mig i böckernas värld på pendeltåget. Jag har inte läst på länge nu och jag är väldigt mycket periodare när det kommer till det. Men jag tror tragiken drar tag i mig även där. Började med ”Lyckan, kärleken och meningen med livet”. Det lät ju ganska muntert ändå? Hoppfullt liksom. Men det var mycket sorg också. Tänkte pigga upp mig med lite Marian Keys. ”Är det någon där?”. Hon brukar ju liksom skriva lite rolig chick-lit. Jomenvisst då. Den handlade om en kvinna som förlorar sin make i en bilolycka. Tänkte att det är väl lika bra att gå all in istället då och läste Isabel Allendes självbiografi ”Summan av dagarna” (hon har förlorat en dotter och skrivit om det i boken Paula som berörde mig starkt och det här är fortsättningen). Konstigt nog kändes den ljusare än mycket i alla fall. Idag var det dags för en ny bok och jag stoppade ner Teodor Kalifatides ”Det sista ljuset” i väskan i morse. Men efter första kapitlet kom jag på att jag faktiskt läst den (och lika bra var nog det eftersom den handlar om ett grekiskt par i Rinkeby som förlorar sin ende son i en tunnelbaneolycka). Kanske helt enkelt ska ligga lågt med läsande ett tag. Både av nyheter och skönlitteratur.

Oändligt tacksam över att faktiskt ha den möjligheten. Möjligheten att logga ut och stänga av. Och krama om älsklingskillarna lite extra.

//J

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *